Stora nordiska kriget fördes i norra och östra Europa 1700–21 som följd av den koalition som 1699 ingicks mot Sverige av Sachsen Danmark och Ryssland. I februari 1700 anföll sachsiska trupper Livland strax därpå gick danska trupper till angrepp mot Sveriges skyddsling hertigen av Holstein–Gottorp och på hösten samma år började ryssarna belägra Narva.

Under skydd av en eskader från England och Nederländerna landsattes i juli 1700 på Själland en svensk truppstyrka som ryckte fram mot Köpenhamn. Genom freden i Traventhal i augusti tvingades Danmark att lämna koalitionen men den danska krigsmakten förblev intakt.

Den svenska fältarmén överfördes nu till Baltikum för att sättas in mot den sachsiska armén som tillhörde kung August II (den starke) av Polen tillika kurfurste av Sachsen. Sedan man fått kännedom om att också ryssarna brutit freden beslöt den svenska krigsledningen att först gå till angrepp mot tsar PeterI:s armé som besegrades vid Narva i november 1700.

Därefter gick de svenska trupperna i vinterkvarter i trakterna kring Tartu (Dorpat). Enligt den svenska fälttågsplanen för 1701 skulle Karl XII med huvudarmén övergå Daugava (Düna) och bemäktiga sig Kurland för att sedan på nytt vända sig mot ryssarna och tåga mot Pskov. Den 9 juli tilltvang sig svenskarna övergången av Daugava vid Riga och besatte därefter Kurland.

Angreppet på ryssarna avskrevs emellertid och i stället fortsattes kriget mot kung August. Detta gav tsar Peter tillfälle att påbörja erövringen av Sveriges baltiska provinser. År 1703 anlades Sankt Petersburg vid Nevas mynning året därpå grundades flottbasen Kronstadt och 1704 erövrades Narva.

Nästa>